Detta februarimörker är en kamp för mig att klara av på grund av olika faktorer, vilket framgår av mitt förra inlägg. Att det var alla hjärtans dag igår gjorde inte situationen allt bättre men äh, jag behöver väl ingen uppvaktan. Jag är van vid att klara mig själv, det är det som får en att klara ett liv som mitt. Jag har tränat varje dag och lagt mig i solarium i hopp om att det lindrar en vinterdepression. Inte mindre behöver jag stressa ner och det är de utsöndrade endorfinerna jag söker i min träning.
Min morgon ägnade jag åt att läsa på mig om IBS, den så obeskrivligt jobbiga IBS:n man då var tvungen att få. IBS gör att jag inte kan äta om jag ska gå ut för magen ser ut som en gravid mammas. Tänk dig att allt du äter bara sitter kvar och fyller ut magen. Och sedan händer inte mycket mer. Funktionen är något rubbad i den 9 meter långa tarmen man har. En normal människa känner inte av tarmen och blir chockerad av tanken att den är så lång men jag och andra som har IBS kan känna av den och få en sån irriterande smärta. Jag brukar få tarmont vid midjan och det är jättesvårt att ta mig upp ur sängen på morgonen om jag ätit en måltid kvällen innan. Och detta ska jag alltså stå ut med. Imorgon ska jag börja med ett steg-program som jag lagt upp för mig själv. Jag ska veckovis lägga till mer och mer variation i kosten oavsett vad magen säger om det. Ofta känner jag bara att jag vill äta ihjäl mig av godis för att jag blir så arg. Så arg för att jag har det här.
Utseende är inte det viktigaste. Gud så uttjatat det låter men det är inte värt all möda. Jag har under min resa med viktminskning lärt mig så mycket om allt som rör ämnet. Jag har förstått att många svälter sig själva och har helt snedvridna kroppssyner. Folk är så besatta av vikt. Och jag är nog värst. Jag måste få ta upp våra kära förebilder, varför inte Carolina Gynning som i sin blogg ger skinny tips till sina läsare med bland annat något liknande ”ät inte en sallad själv, dela med en kompis”. Jag blev helt paff! Jag är verkligen inte rätt person att kommentera hur människor äter eftersom jag har mina egna problem men det fick mig att må så dåligt. Och andra tjejer med samma snedvridna tankar läser nog det med. Följden blir att tjejer får ännu sämre självkänsla och äter kanske ännu mindre.
I veckan har jag två seminarier som rör problemen kring nyemissioner och bolagsorgans ansvar. Vi har också en förhandling i Legal english då jag ”är” en director som roffat åt mig lite för mycket på grund av min insyn i bolagets investeringsplaner. I övrigt ska jag fortsätta jobba med mitt PM om etableringsfriheten för företag inom EU och också tentaplugga till finansieringstentan som är den 28e februari. Och varje kväll ska jag träna. Jag saknar Stockholm och med det avser jag min mor och min bror. Jag vet inte när tiden medgiver att jag åker hem. I värsta fall blir det inte förrän efter att tentan i associationsrätt och högskoleprovet 28e mars är avklarade. Men det är så sjukt långt dit. Kommer jag stå ut? Jag tror inte det då jag brukar få panikångest efter 3 veckor utan att åka hem till Stockholm. Det är min stad.
Jag skickade chokladogram till min mammas jobb igår och det lär jag göra igen. Hon fick ett hjärtformat chokladpaket, en ros och ett kort av ett bud. Hon sa att det var det finaste hon fått på grund av orden i kortet (självklart var det mina egna). Jag fick tårar då hon sa det för hon sa ”förlåt att jag inte är som du, det finns ingen som kan tänka som du”. Jag älskar henne och jag är arg för varje stund jag inte är nära henne. Men vad gör man inte för en framtid, jag måste vara här för en utbildning. Det är ett så svårt resonemang när man är ledsen bara.
Jag saknar mina gamla vänner så det börjar göra ont. Längtar tills de kommer tillbaka och jag får lite ledighet för att träffa de. Alla lever sina egna liv och jag sörjer att saker och ting inte kan vara som förr. Varför gör jag det när det mestadels bara skadade mig?
