Jag försöker inse att andras krav och förväntningar på mig inte behöver vara mina egna krav och förväntningar på mig själv. Målet är inte att man skall vara perfekt, målet är att man skall trivas och tycka om sig själv med sina fel och brister. Och vem avgör vad som är perfekt? Hur skulle exempelvis träning och äpplen göra mig perfekt? När skulle jag falla inom ramen för perfekt? I två dagar har jag ständigt tänkt ”jag måste ingenting” för att inte börja fylla upp mig med ångest, stress och dåligt samvete. Jag är fri ( tveksamt) men jag är där jag är på grund av min fria vilja. Det var min egen vilja att åta mig en mängd måsten. Nu kan det dock inte kännas som frivilligt, omöjligen. Inget får gå fel, det är felet.
Jag pratade med Frida länge idag. Det kändes så otroligt skönt igen. Vi har gått igenom ganska mycket tillsammans och vi sitter på så sätt i en jämförlig sits. Våra liv kan inte alls jämföras som det är idag men alla problem som uppstår verkar grunda sig i äldre minnen. Jag saknar den tjejen och jag önskar att jag kunde göra saker ogjorda. Man måste ta sina vänner på allvar och ta hand om varandra. Uppmärksamma allt, prata, stötta. Tjejer behöver varandra i den unga åldern då livet börjar bli spännande. Det är ju där vissa har oturen att falla.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
