Jag är ensam. Ja, det är ett sätt att se det på. Det har varit mitt sätt att se på det på grund av att jag tillåtit mig tro att folk finns där som hjältar som flyger förbi och plockar upp ens halvdöda själ. Men icke då. Inte någon, inte en endaste människa går att förlita sig på förutom en själv. Om man bortser från allt det yttre och framgången i livet så undrar jag vad som finns där under. Finns där något eller har man i hela sitt liv sprungit ifrån sig själv? Faran i det hela är att jaget kan hinna ifatt en till slut och det är inte behagligt. Det återstår en tomhet. Ett stort frågetecken om vad ens liv egentligen går ut på. En tid för reflektion över hur lycklig man blivit av kampen att vara perfekt. Ett 
socialt yttre kan tyda på ett svagare inre för utan alla dessa människor runt omkring så kryper man ihop som en sköldpadda. Jag har alltid värderat familjen högst i mitt liv och det är också något man måste vara försiktig med. Vad händer om man förlorar familjen? Gör man valen i sitt liv för sin egen eller familjens skull? Gör man saker för att familjen ska bli nöjda och stolta så tro mig, spring fort så inte jaget hinner ifatt dig. Det är till exempel om man valt någon person i sitt liv som man på egen hand inte hade valt eller då man valt en utbildning eller ett jobb som inte ens inre brinner för. Men utåt är det säkert super och då man jämför med andra. Om insikten kommer ifatt så är man körd. Man orkar inte. Man ifrågasätter varför. Man finner ingen mening. Man vill ge upp men stressen av allt runtomkring gör att man måste fortsätta. Och där kommer faktorer som stress och ångest in. Resultatet blir en riktigt rutten självkänsla. Den dagen man inser det- den dagen Det.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
